Det var en klar septemberdag 2017 när Fred öppnade dörren till Kaffet och Satiren. Den lilla kaféhörnan doftade nymalda bönor och svagt självförtroende. Några gäster satt redan böjda över sina koppar och diskuterade dagens absurditeter med den där bekanta blandningen av ironi och uppgivenhet.
Fred, som nästan alltid bar på en ny irritation över något han sett, hört eller läst, fick syn på Alva Inter. Hon satt redan vid sitt vanliga bord med laptopen uppslagen, som om hon väntat på honom.
”Har du sett den senaste undersökningen om partisympatier på SVT?” sa Fred och slog sig ner mittemot henne.
Alva lyfte blicken och log snett. ”Låt mig gissa. En stark slagsida åt vänster?”
Fred lutade sig tillbaka med spelad förnärmelse. ”Hur kan du ens antyda något sådant? Det är public service vi talar om. Självklart är det exakt femtio–femtio.”
Han knappade snabbt fram artikeln och vände skärmen mot henne. Två staplar. En röd. En blå. Perfekt balanserade. Som om någon lagt ett vattenpass över grafiken.
Alva hann knappt dra efter andan innan Fred fortsatte.
”Du vet att jag har kontakter på MIFFO”, sa han lågt. ”Och enligt dem var det inte riktigt så här det såg ut från början. När resultatet först kom tillbaka var det nittio procent rött.”
Alva fnös. ”Och det passade inte riktigt beställningen?”
”Beställning är ett så fult ord”, sa Fred. ”Låt oss kalla det för en förväntan.”
Han höjde ett finger, som om han höll föredrag för en osynlig redaktion.
”MIFFO vägrade justera siffrorna. Så hela undersökningen skickades vidare. Till kulturredaktionen.”
Alva skrattade till. ”Självklart.”
”Där åkte penslarna fram”, fortsatte Fred. ”Ett par drag av solidaritet senare – voilà. Femti procent rött. Femti procent blått. Perfekt balans. Oberoende journalistik i fullformat.”
Alva skakade på huvudet, fortfarande leende. ”Det är nästan för snyggt för att vara sant. Tror du de vågar läcka något sådant?”
Fred ryckte på axlarna. ”Läcka till vem? Alla står ju redan där med penslarna.”
Alva såg sig omkring i lokalen. Inte uppgivet – snarare med en sorts lättnad.
”Då får det väl bli Kaffet och Satiren”, sa hon. ”Här kan man åtminstone säga som det är. Innan någon färglägger det.”
Hon stängde laptopen. ”Man kanske borde skriva ner det någonstans.”
Efter det första besöket kände Fred en ny sorts tillfredsställelse. Han hade hittat en kanal. Ett sätt att släppa ut den samlade frustrationen över hyckleriet, orimligheterna och den vardagliga galenskap som ständigt sköljde över honom.
Kaffet och Satiren hade blivit hans ventil. En plats där absurditeter kunde pysa ut innan trycket blev för stort och han själv exploderade – som en överfull kaffepanna som glömts kvar på spisen.
Så när han nästa gång klev in genom dörren, med ett självbelåtet leende och en ny idé i bagaget, kunde Alva inte låta bli att dra på smilbanden. ”Jag antar att kaffet kokade över igen?” sa hon och gjorde en teatralisk gest, som om hon lyfte på en osynlig mössa.
”Alva”, sa Fred och slog sig ner, ”har du hört om Anderssons nya budgetmetod?”
Han lade mobilen på bordet och pekade på rubriken.
Alva lutade sig fram och läste långsamt. ”’Tivoliekonomi?’” Hon såg upp. ”Vad i hela friden är det här nu?”
Fred skrattade och fiskade upp en skrynklig anteckning ur fickan. ”Det är det bästa jag hört på länge. Tydligen har Magdalena Andersson inspirerats av Anders Borgs gamla… låt oss kalla det partytrick.”
Alva höjde ett ögonbryn. ”Du menar propellern?”
”Exakt.” Fred nickade. ”Men hon har gjort det mer städat. Mindre champagne, mer tjänstemannaproduktion. Nu är det ett hjul.”
”Ett hjul?”
”Ett budgethjul.” Fred snurrade långsamt sin telefon på bordet. ”De snurrar det för att avgöra om ladorna är fulla eller tomma.”
Alva lade ifrån sig tidningen och såg på honom. ”Så du menar att finansdepartementet har förvandlats till en nöjespark?”
”Ja.” Fred log. ”Jag hörde det från en källa på Rosenbad. Andersson sägs ha gått runt och muttrat om Borgs gamla propellersnurra, och tänkt: det där kan vi göra bättre. Mindre pinsamt. Mer budget.”
Alva fnös. ”Och vad står det på hjulet? ’Höja skatterna’ och ’höja skatterna lite till’?”
”Inte riktigt.” Fred skakade på huvudet. ”Det pendlar mellan ’ladorna är fulla’ och ’ladorna är tomma’.”
”Jaha”, sa Alva torrt. ”Och ingen på Rosenbad tycker att det här är ett problem?”
Fred suckade överdrivet. ”Ingen verkar särskilt bekymrad. Det går ju bra ungefär varannan gång. Ena veckan är Sverige ett föredöme för hela Europa. Nästa vecka står vi på ruinens brant.”
Alva lutade sig tillbaka. ”Så vi har gått från kalkyler och prognoser till att driva statsfinanserna som ett tivoli.”
Fred såg ut genom fönstret. ”Ja”, sa han. En kort paus. ”Och det som borde oroa är inte att det snurrar.” Han vände sig mot henne. ”Utan att ingen längre förväntar sig något annat.”
Det var söndag kväll, och Fred låg i soffan med fjärrkontrollen i handen. Helgen hade gått för fort, som den alltid gjorde, och redan nu låg måndagen som ett lätt illamående i kroppen. TV:n stod på. I ett inslag från kvällsnyheterna stod Anders Ygeman och gjorde det han gjort i åratal: avfärdade kritik.
”Det är uppenbart att oppositionen bara försöker skapa kaos”, sa han med sin karaktäristiskt trötta röst. Nyhetsankaret nickade, som om saken därmed var utredd, och inslaget gled vidare.
Fred satte sig upp i soffan. ”Skapa kaos”, muttrade han. ”Alltid samma formulering. Så fort någon kritiserar Socialdemokraterna.”
Orden stannade kvar. Inte för att de var smarta – utan för att de var så användbara. En fras som inte behövde bevisa något, bara avfärda. Han log för sig själv.
Vad skulle hända om man faktiskt började leva så där?
Måndag morgon gav snabbt svar.
Väckarklockan ringde med sitt ilskna pip, och Fred slog av den med en rörelse som mer liknade en attack än ett uppvaknande. ”Det där jävla alarmet försöker bara skapa kaos”, mumlade han och somnade om. En timme senare vaknade han i panik. Mobilen vibrerade på nattduksbordet. Jobbet. ”Fred, var är du? Vi skulle ses i lärarrummet innan lektion.”
”Sluta skapa kaos”, mumlade Fred och lade på.
Han kom iväg sent, med kläder som såg ut att ha valts genom eliminering snarare än beslut. På väg till skolan ignorerade han bussens biljettläsare och mötte chaufförens blick utan skuld.
”Varför måste du skapa kaos i min morgon?” sa han lugnt och gick vidare.
Han satte sig längst bak. Ett litet experiment i ansvarsförskjutning.
I korridoren mötte han rektorn. ”Fred, vi behöver prata om din terminsplanering. Den skulle varit inne i fredags.”
Fred höjde handen. ”Inget kaos, tack. Allt är under kontroll.”
Rektorn blinkade. Fred gick vidare.
Första lektionen var Källkritik och propaganda. Fred skrev med stora bokstäver på tavlan:
SKAPA KAOS
”Vad betyder det här för er?” frågade han.
En elev räckte upp handen. ”Är det inte det Socialdemokraterna alltid säger när någon kritiserar dem?”
Fred nickade långsamt. ”Exakt. Direkt från manualen.”
Han vände sig mot klassen. ”I dag ska vi analysera hur en fras kan fungera som retoriskt nödstopp. Den säger inget om sakfrågan, men allt om motståndaren.” Han lutade sig mot katedern. ”Och jag har testat den i praktiken i dag. Den fungerar förvånansvärt bra.”
Någon skrattade.
”Ni tror väl inte att ett parti styr i över hundra år på grund av sina budgetar?” fortsatte Fred. ”Det handlar om språk. Om att definiera kritik som oordning.”
Resten av dagen följde samma mönster. Missade möten. Glömda lappar. Halva sanningar.
”Kaos”, förklarade Fred.
När arbetsdagen var slut satte han sig ner och funderade på kaosdagen. Han log, men inte riktigt av glädje. ”Till helgen”, mumlade han, ”får det bli ett nytt experiment, som en vänsterpartist.” Någon annan får betala.
Fred vaknade med en dov värk i käken och en ännu värre känsla i magen. Tandläkartid. Efter månader av väntan var det äntligen dags, och han ångrade redan att han inte hade ställt in. Det var något med tandläkare som alltid fick honom att känna sig som ett barn igen – utsatt, nervös och fullständigt i händerna på någon annan.
I väntrummet bläddrade han i en tidning som låg framme på bordet. Tand & Tvekan – Sveriges ledande odontologiska nyhetstidning. Rubriken var inte direkt lugnande: ”Akut tandläkarbrist hotar folkhälsan.”
Fred kände hur en bekant irritation vaknade. Han tyckte sig minnas hur Ylva Johansson några år tidigare hade talat om flyktingströmmarna som en fantastisk tillgång eller något i den stilen. Inte minst på tandläkarfronten. Då skulle Sverige bada i odontologisk kompetens. Nu var det plötsligt brist. Akut.
När tandläkaren för andra gången tappade ett instrument i golvet och omilt slog till Freds tänder, började han misstänka att han hamnat på något slags Fawlty Towers - praktik.
Han övervägde att resa sig och gå. Men just då dök en ung assistent upp i dörröppningen. Emanuel. Han såg osäker ut, som om han gått fel och nu försökte lista ut hur han hamnat där. Fred skrattade till. Det var första gången på femtio år som han gjorde det hos tandläkaren.
När behandlingen äntligen var över kom räkningen. Summan var… pedagogisk. Den lärde honom snabbt hur lite han egentligen förstod av det svenska tandvårdssystemet.
Tandläkaren – en man från Iran – såg sig omkring, lutade sig fram och sänkte rösten. ”Det där med alla tandläkare Sverige fick”, viskade han. ”Det var en bluff, om du frågar mig.”
”En bluff?” frågade Fred, fortfarande med halva ansiktet bortdomnat.
”I mitt hemland är tandläkare ingen skyddad titel”, fortsatte mannen. ”I princip kan vem som helst kalla sig tandläkare. Har du någon gång skänkt en slant till tandfen är du kvalificerad.”
Han skrattade kort. ”Så ja, Sverige tog emot många ’tandläkare’. Men…” Han ryckte på axlarna. ”Du förstår.” Han fortsatte, nu mer uppgiven än konspiratorisk. ”Mina kostnader har exploderat. Staten kräver att jag anställer vissa av dessa personer. Etableringstandställningar, kallas det. Vi har fluorblandare. Instrumenttvättare. Stöd-i-handen-personal. Alla ska in i systemet.”
”Jag har själv en etableringstandställning”, fortsatte han. ”Birgitta lämnar och hämtar honom varje dag. Hon kallar honom för sin tandboy.”
Han slog ut med armarna. ”En svenska lider.”
Fred blinkade. ”Det heter en svensk tiger.”
Tandläkaren log brett. ”Same same.”
Fred lämnade kliniken med känslan av en dubbel rotfyllning – borrad både i tanden och i plånboken. Det var som att betala en av världens högsta timtaxor för att bli undervisad i systemfel.
På vägen ut fastnade han vid ordet tandboy. Företeelsen där en äldre kvinna tar en ensam tandläkare under sina vingar. Ger honom en roll. Lite ekonomiskt stöd. Någonstans att bo. Kanske fungerade det ändå bättre än statliga reformer – på sitt eget, inofficiella sätt.
Fred tog upp mobilen och skrev till Alva: ”Har du en tandboy?”
Fred och Alva satt vid sitt vanliga bord på Kaffet och Satiren, försjunkna i en diskussion om den senaste undersökningen från MIFFO, när dörren plötsligt öppnades och ett välbekant ansikte klev in. Två, faktiskt.
Morgon Hansson och Marie Farm.
Alva höjde knappt blicken från sin laptop. ”Det här blir intressant.”
Fred log. ”Det här blir underhållning.”
De två politikerna slog sig ner vid bordet intill och började samtala. Trots att de försökte hålla rösterna låga, hördes deras ord tydligt över kaféets sorl.
Morgon, fortfarande med smulor från sin mazarin i mungipan, lutade sig fram och sa med myndig ton: ”Jo, förstår du, Farm. Dublinförordningen säger att man har rätt att söka asyl i det sista säkra landet inom EU. Så att man kommer så långt bort från kriget som möjligt.”
Marie Farm nickade allvarligt. ”Precis, Morgon. Så egentligen borde alla söka asyl i Norge, eftersom det ligger ännu längre bort från konflikterna.”
Fred och Alva utbytte blickar. Alva tryckte naglarna i handflatan för att inte brista ut i skratt.
”Det där”, mumlade Fred, ”är en nivå av inkompetens jag inte trodde var möjlig att uppnå i ett offentligt sammanhang.”
Alva nickade och torkade en tår ur ögonvrån. ”Inte nog med att de missförstår Dublinförordningen – de verkar också ha glömt att Norge inte ens är med i EU.”
Fred lutade sig tillbaka i stolen. ”Ett skolexempel på politiker som inte förstår ett system, men ändå diskuterar det som om de vore experter.”
Alva flinade. ”Fast det ironiska är att deras missuppfattning råkar leda till rätt resultat. Folk har ju faktiskt hamnat i Sverige och Norge istället för i första EU-landet.”
Fred suckade. ”Så låt mig sammanfatta: de förstår inte Dublinförordningen, de vet inte att Norge inte är med i EU – men ändå har deras feltolkning på något sätt blivit verklighet?”
Alva höjde på ögonbrynen. ”Det låter som svensk migrationspolitik i ett nötskal.”
Vid bordet intill höjde Morgon Hansson och Marie Farm sina mazariner i en tyst skål – ovetande om att de just levererat ännu en paradox att lägga till i den svenska politiska historien.
Fred höjde handen för att få tyst i klassrummet. Det behövdes knappt. Det var redan tyst. Eller nästan. Längst bak satt någon och viskade om en influencer som blivit av med ett sponsorkontrakt efter att ha haft fel åsikt. Fred vände sig om och skrev med stora bokstäver på tavlan:
SKRIKDEMOKRATI
”Vad tror ni att det här betyder?”
En elev lutade sig bakåt på stolen. ”Att den som gapar högst vinner?”
Fred nickade. ”Ja. Eller mer exakt: den som gapar högst och har rätt åsikter vinner. Det räcker inte att skrika. Man måste skrika rätt saker. Försök skrika fel saker, så får ni se hur det går.”
Tystnad.
Sedan en försiktig hand. ”Men… ska man inte få säga vad man vill i en demokrati?”
Fred log. ”Ah. Du menar en sån där klassisk ’jag-måste-inte-hålla-med-dig-men-jag-försvarar-din-rätt-att-säga-det’-demokrati? En sån som finns i samhällskunskapsböcker?” Han vände sig om och skrev bredvid:
HÅLL-KÄFTEN-DEMOKRATI
”För i praktiken fungerar det lite annorlunda. Vi har gått från yttrandefrihet till ’du-har-rätt-att-yttra-dig-men-jag-har-rätt-att-skrika-så-högt-att-du-inte-hörs’-frihet.”
Någon fnissade längst bak.
”Men är det inte så politik alltid har varit?” sa en annan.
”Bra fråga.” Fred höjde pennan som om han begärde ordet i sitt eget klassrum.
”Vi tar en gammal referens. Ni kanske inte har sett den, men i Monty Python’s Life of Brian finns en scen där Brian försöker få folk att tänka själva. Vet ni vad han får till svar?”
Utan att vänta tog han sats och vrålade:
”YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!”
Ett par elever skrattade. Någon såg fortfarande förbryllad ut. ”Men… det är ju motsägelsefullt?”
”Exakt.” Fred pekade på tavlan. ”Och där har ni vår moderna demokrati. Alla skriker i kör om sin egen unika åsikt – men i praktiken är det bara den som skriker rätt saker som får höras.”
Han tog ett steg bort från tavlan. ”Ni vet talesättet ’den som tiger samtycker’? Det har uppdaterats. Nu gäller: den som inte skriker håller på fienden.”
Nu började diskussionen ta fart. Någon muttrade att det ändå inte kunde vara så illa.
Fred slog ut med armarna. ”Okej. Låt oss testa.” Han pekade rakt ut i klassrummet. ”Vi ska diskutera kriminalpolitik. Jag är emot hårdare straff. Vad säger ni?”
”Man kanske borde höja straffen för vissa brott?” sa någon.
”RASIST!” vrålade Fred och slog handen i katedern.
Eleven stirrade på honom. ”Va?”
”Vadå va? Du är ju emot mänskliga rättigheter!”
”Nej, jag menade bara att om en grov våldtäktsman får typ två år—”
”TVÅ ÅR?! Du vill låsa in folk för evigt! BRUNSKJORTA!”
Nu skrattade hela klassen.
Fred lutade sig mot katedern och log snett. ”Ser ni? Så här fungerar det. Om man inte kan vinna en diskussion med argument, kan man alltid vinna med volym. Skrik högre än motståndaren och döp om honom till något fruktansvärt. Då slipper du bemöta vad han faktiskt säger.”
En hand åkte upp. ”Men det är ju jättelätt att missbruka?”
”Javisst.” Fred nickade. ”Och just därför är det så effektivt. Har du makt och mikrofonen kan du styra debatten genom att definiera vilka som är goda och vilka som är onda.”
Han tog en klunk kaffe. ”Det är därför ni alltid ser exakt samma typer av röster i debatten. Exakt rätt organisationer. Exakt rätt forskare. Exakt rätt ’civilsamhällesrepresentanter’. Det är inte ett urval. Det är en ritual.”
Tystnad.
”Så vem är det egentligen som har makten i en skrikdemokrati?” frågade Fred.
Ingen svarade.
Till slut sa någon, nästan viskande: ”De som bestämmer vem som får skrika.”
Fred pekade med kaffekoppen.”Exakt.”
Han vände sig om och skrev:
- Skrik först
- Skrik rätt
- Skrik högre än motståndaren
Sedan lutade han sig tillbaka. ”Så vad är lösningen? Hur undviker vi att demokratin reduceras till en tävling i högljuddhet?”
Förslag kom trevande. Att lyssna bättre. Att släppa fram fler röster. Att medierna borde sluta ge megafonen till samma gamla aktivister.
Fred knackade med fingrarna mot katedern. ”Jag har ett ännu bättre förslag.”
Han log. ”Vi inför en volymmätare kopplad till substans. Ju mindre innehåll i argumentet, desto lägre decibel. Eller ännu bättre: en omvänd megafon. Varje gång någon skriker ’du är ett hot mot demokratin’ tystas de automatiskt.”
Han skrev på tavlan:
HÅLL-KÄFTEN-SKRIKDEMOKRATI
”Kanske behöver vi en demokrati där volymen anpassas efter innehåll. Där ett genomtänkt argument väger tyngre än en megafon. För när alla skriker samtidigt drunknar orden i larmet.” Han vände sig om mot klassen. ”Och då är det oftast de som är tysta som har mest att säga.”
Eleverna satt stilla.
Till slut räckte någon upp handen. ”Men… om alla får prata, betyder inte det att de tysta också måste börja skrika?”
Fred la ner kritan och log. ”Nej. Det betyder att vi äntligen skulle kunna höra dem.”
Fred hällde upp dagens första kopp kaffe och slog på TV:n, som han alltid gjorde vid frukosten. Han visste att det skulle irritera honom, men det var en ritual han inte kunde vara utan. SVT och TV4 var som politisk espresso – en garanterad adrenalinkick redan innan morgonen hunnit börja. Det märkliga var att inte ens reklamfinansierad TV verkade kunna undvika samma filter av medveten verklighetsförnekelse.
Just den här morgonen stod TV4 Nyhetsmorgon för underhållningen. Ämnet var den växande otryggheten för landets brevbärare.
Fred spetsade öronen när inslaget drog i gång. På skärmen syntes en leende brevbärare som tryggt cyklade genom ett idylliskt villaområde, med perfekt klippta häckar och nyvattnade rabatter – en plats där ingen brevbärare någonsin trakasserats eller hotats. Det var den bilden TV4 valt för att illustrera problemet.
Fred tog en klunk kaffe. Han visste redan hur det här skulle sluta.
En brevbärare i studion. Ett mjukt anslag. En panel av medieproffs som analyserade problemet från tryggt avstånd. Efter några minuter av artiga utläggningar landade de i en gemensam slutsats: PostNords leveransproblem var nog ändå den stora boven. Och vi svenskar – vi hade kanske blivit lite för dåliga på att hälsa. En paneldeltagare föreslog rentav att man borde bjuda in brevbärarna på fika för att öka trivseln.
Fred satte ner koppen lite för hårt i bordet. De lekte med ämnet som en katt med ett garnnystan. Drog i det. Rullade runt det. Men såg aldrig vad det egentligen bestod av.
Att brevbärare misshandlades, rånades och trakasserades i vissa områden var en detalj man inte ville nämna. Att dessa områden dessutom ofta sammanföll med de berömda no-go-zonerna var ett sammanträffande för obekvämt att vidröra.
I stället: ett vänligt leende och en uppmaning att vinka lite mer.
”Jaha”, muttrade Fred och sträckte sig efter fjärrkontrollen. ”Så det är hälsningsfrekvensen som är problemet. Inte arbetsmiljön.”
Han skrattade tyst och stängde av TV:n. Det var nästan imponerande hur långt man kunde gå för att slippa säga det alla redan tänkte. Det krävdes en särskild sorts skicklighet – resultatet av många års träning i filterbubbla. Även reklamfinansierad TV lutar åt vänster. Journalister som lever isolerat från konsekvenserna. Vi får den media vi förtjänar.
Men något gnagde i honom. Varför spekulera när han kunde undersöka själv?
Fred bestämde sig för att göra ett studiebesök i verkligheten. En riktig no-go-zon. Var började man? Han behövde en plats som passade TV4:s beskrivning. Ett område där elefanten i rummet bokstavligen var elefanten i rummet.
Det fanns bara ett rimligt val.
Skansen.
När han närmade sig entrén slog det honom att hela området var omgärdat av stängsel. Grindar. Som om något behövde hållas ute – eller inne. Han stannade och betraktade porten. Det var något kusligt över det hela. Som i filmen Flykten från New York.
Vinden ven genom de tomma biljettluckorna. Någonstans i fjärran hördes ett larm. Eller var det ett dämpat trumpetande?
Fred torkade teatraliskt svetten från pannan. ”Okej. Andas. In och ut. Om jag inte kommer tillbaka – berätta min historia.”
Han klev in.
Gångarna låg tomma. Ingen postbil. Ingen brevbärare. Han gick försiktigt vidare, som om han trätt in i förbjudet territorium. En gren knäcktes under hans fot. Ljudet ekade i den ödsliga djurparken. ”Jag borde inte vara här…” mumlade han, medan han spelade upp sin egen skräckfilmsversion i huvudet.
Och där stod den.
Elefanten.
För vi vet ju alla att det är elefanterna som med sina massiva fötter stampar sönder brevbärarnas fordon. Elefanterna som kastar hårda kulor och sprutar vatten på postbilarna. Fred stirrade på den och kände plikten kalla. Som medborgarjournalist måste han testa dess instinkter. Han fiskade upp ett gulnat brev ur fickan och viftade med det i luften.
Ingen reaktion.
Han tog ett steg närmare, pekade och sa högt: ”Du vet väl att det inte finns tillräckligt med frimärken i hela landet för att täcka din vikt?”
Elefanten blinkade långsamt. Viftade lite med snabeln. Lunkade sedan bort bakom en stenformation. Fullständigt obrydd.
Bakom honom gnisslade en grind.
Fred snurrade runt. Inbillade han sig, eller hade den rört sig?
"Så det var sant ändå," sa han högt och skakade på huvudet. "PostNord har officiellt gett upp Skansen, fast det inte var elefanterna som var elefanterna i rummet."
Han tog upp mobilen och skrev ner en snabb notering: ”Verklighetsrapport från en no-go-zon: inga brevbärare i sikte. Endast elefanter. Sverige, 2017. Snablar. Vilken beröringsskräck.”
Fred låg i soffan och bläddrade slött på mobilen när den ringde. Skärmen visade ett okänt nummer. Nyfikenheten tog över. Han svarade.
”Hallå?”
”Hej, det här är Tony från Dovus opinionsinstitut! Jag vill bara informera dig om att samtalet spelas in för utbildningssyfte (åt Exponera), och att vi har några frågor till dig. Svara rätt och du kan vinna tio rullar Center!”
Fred kisade mot skärmen. Spelas in?
”Nu till första frågan: Skulle du säga att du har störst förtroende för en partiledare från ett rasistiskt parti som vill utvisa alla barn, eller för en ung kvinna som förespråkar fler satsningar på… ja, allt?”
”Det där låter… en aning vinklat.”
”Absolut INTE! Vi är strikt opartiska. Men jag måste ha ett svar – partiledaren som utvisar barn, eller Annie? Bara välj det som känns rätt i hjärtat!”
”Jag sa ju att frågan—”
”Jag hörde ‘Annie’! Grymt! Jag fyller i det. Då går vi vidare.”
”Nej, jag sa—”
”Men låt oss inte stanna där! Nu till nästa fråga: Om du tänker på stabilitet och ansvar, vilken partiledare känner du då störst förtroende för? Alternativen är A: Annie. B: Den där andra.”
”Vilken andra?”
”Jaså, du kan inte ens komma på någon? Intressant. Det låter ju som att Annie är det självklara valet här, eller hur?”
”Men—”
”Jättebra! Jag noterar Annie. Sista frågan: Om du var tvungen att vara inlåst i en hiss i tolv timmar – vem skulle du helst ha där? A: En varm, inkluderande partiledare med visioner och framåtanda. Eller B: En högerextremist med misstänkta kopplingar till ryska trollfabriker?”
”Jag vet inte, jag tror—”
”Åh! jag hör att du tvekar. Men tänk efter – vill du verkligen vara instängd med en rysk agent? Det hade ju varit ganska obehagligt. Eller så kan du välja en som bjuder på lite Center-rullar medan ni väntar på räddningen?”
”Det är fortfarande väldigt ledande…”
”Ledande? Nej, nej, det handlar om att hjälpa dig att hitta rätt svar. Och du vet vad som händer om du svarar rätt – tio rullar Center! Jag kan nästan höra hur chokladen smälter i munnen på dig.”
”Jag tror jag—”
”Jag noterar Annie! Och med det är vi klara! Tack för din medverkan – dina svar kommer användas för att bekräfta den breda folkliga uppslutningen kring Centerpartiet! Ha en fantastisk dag, och centerrullarna… ja, vi får se!”
Pip. Samtalet bröts.
Fred stirrade på telefonen en stund. Sedan lutade han sig tillbaka i soffan. Det där var fyrstegsfinten i sin renaste form – hotet, de vinklade frågorna, mutan och feltolkningen. Allt i en enda aggressiv säljpitch.
Och centerrullarna kunde man väl glömma.
Fred strosade genom centrum en mulen tisdag när han fick syn på tre äldre män som satt på en parkbänk, var och en med en termos i handen. De såg ut att ha all tid i världen. Det var något nästan provocerande lugnt över dem.
Han stannade framför bänken och korsade armarna. ”Här sitter ni och slappar. Har ni inget jobb att gå till?” sa han med ett snett leende.
Den ene mannen, iklädd en sliten skepparkavaj, tittade upp och granskade honom med en blandning av trötthet och road irritation. ”Nej. Vi har gjort vårt. Nu är det de ungas tur.”
Fred slog sig ner bredvid dem. ”Jaha. Ni har gjort ert. Är ni säkra på det? Enligt vissa politiker kan ni nog jobba tills ni trillar av stolen. Pensionsåldern rör sig uppåt snabbare än inflationen. Snart får ni gå direkt från jobbet till krematoriet.”
Den andre mannen tog en klunk kaffe och suckade. ”Vem vill anställa en sextioplussare? Och till vad? Staten bryr sig inte om vad du gör, bara du inte tar ut pension. För staten skulle du lika gärna kunna rullas in i ett hörn i rullstol och hämtas upp igen på eftermiddagen – så länge du inte belastar pensionssystemet.”
Den tredje skakade på huvudet. ”Det låter som lumpen. Vi grävde gropar ena dagen och fyllde igen dem nästa. Skillnaden var att vi åtminstone fick ärtsoppa.”
Fred nickade och tog upp mobilen. ”MIFFO har gjort en undersökning. ’Om ekonomin tillät det – skulle du gå i pension tidigare än 65, vid 65, eller senare?’”
Han bläddrade. ”Åttio procent svarade tidigare. Femton vid 65. Fem procent – antagligen masochister – senare.”
Männen hummade.
”Men tänk så här”, fortsatte Fred. ”Ni har räknat med att gå vid 64. Få fjorton tusen i månaden och bara… andas. Sedan flyttar någon fram gränsen till 68. Det är fyrtioåtta månader. Fyrtioåtta gånger fjorton tusen.”
Han räknade snabbt. ”Över sexhundrasjuttio tusen kronor. Pengar ni slitit ihop. Bara borta. Ner i någon byråkratisk brunn. Och då har vi inte ens räknat med husbilen ni kunde ha köpt och dragit till Spanien med.”
Skepparkavajen rättade till kepsen. ”De har ju sagt i åratal att invandringen skulle rädda välfärden. Men nu urholkas den i stället, och pensionsåldern höjs. Tack vare invandringen – eller trots den. Vem vet längre?”
Fred log snett. ”Och vad är det då för jobb de här ’äldrearbetarna’ ska göra? Rapport hittar säkert någon akademiker som sorterar papper eller en politiker som kan tänka sig att skriva en bok. Men de flesta som slitit i tunga yrken hela livet har en helt annan verklighet.”
Han gjorde en kort paus. ”Men lyssna nu på politikerna – ni kan ju sadla om. Börja om vid sextio. Systemutvecklare. Officer. Tandhygienist.”
Den andre mannen fnös. ”Det där är trams. Ska vi jobba vidare handlar det om enklare jobb – inte att bli officer.”
Skepparkavajen nickade. ”Grupp ställs mot grupp. Äldre och nyanlända konkurrerar om samma enkla jobb. Ska vi stå i Drive Thru på McDonald’s med hörapparat och rullskridskor? Köra budbil? Taxi?”
Han log torrt. ”Men Rapport rycker säkert ut igen och hittar någon som tycker det är spännande att få nya, yngre vänner.”
Fred reste sig och klappade en av männen på axeln. ”Tack för samtalet, gubbar. Jag ska gå hem och skriva en debattartikel om det här.”
En av männen log. ”Skriva? Så du jobbar inte heller?”
Fred skrattade och började gå. ”Nej. Men jag är i alla fall sysselsatt.”